Vad sa du, tältsemester?

Ja just så. Jag åkte på tältsemester med min familj. Jag hade dock fel när jag sa att vi skulle vara ensamma tältare, det var ganska många som hade tält och campade på traditionellt vis. Dock hade ju alla andra tältare sånnadär moderna och smidiga tält. Fanns precis noll stycken som hade ett lika fancy tält som vi haha...

Måste ju också tillägga att gardinerna är original från 60-talet. Men det funkade faktiskt över förväntan, vi fuskade och hade nämligen ett extra tält med. Bara ett litet kupoltält men det gjorde ju att vi alla kunde få tillräckligt med space att sova i alla fall. Hade också ett väldigt gammalt gasolkök som vi lagade mat på.

Danmark var dock himla fint, och att vi var där med tält gjorde bara trippen lite extra nostalgisk.

Det var jättebra väder vilket var sjukt kul eftersom vi alltid brukar ha en jäkla otur med vädret när vi reser (speciellt med tält...). Sen blåste det ju endel, men antar att det är vad man får förvänta sig när man befinner sig mitt i mellan två hav!

Några Hektiska Dagar

Till hösten börjar jag plugga civilingenjör vid Lunds Universitet, och det innebär såklart en ganska så bra bit att flytta (närmare bestämt 50 mil). Det innebär också att jag måste ha en bostad, att jag måste betala hyra, att jag måste laga mat, att jag måste teckna en hemförsäkring, ..., listan kan göras lång!

Det senaste halvåret har jag hängt på blocket ganska mycket, eftersom jag varit dum nog att inte ställa mig i bostadskö i tid. Ett tag kändes bostadsletandet lönlöst och jag funderade på om det nånsin skulle gå att få en bostad i Sveriges mest svåra stad att hitta just bostad i! (Okej, har ingen källa på det, var bara något jag hörde. Ta det med en nypa salt). Men sen vände det och jag fick två samtal på samma dag. Om två bostäder. Helt sjukt.

Nu är i alla fall det enda jag kan tänka på den här flytten, och det är nästan jobbigt att jag måste vänta fyra långa veckor innan jag kan flytta dit. Vill bara åka ner och kolla in stället! Alla säger att Lund är en sjukt vacker stad. Cheeses vad mycket bilder det ska bli här när jag flyttat dit. Allt är inte klart än och inget kontrakt är skrivet, men när det praktiska är fixat ska jag berätta lite mer om vilket coolt ställe jag kommer att bo på den kommande tiden!

Men första ska jag på familjesemester. Med tält. Till Danmark. Alltså vi ska bo fyra personer i ett tält, haha vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så fort jag kommer hem ska jag försöka slänga upp lite bilder på vårt vackra orangea tält från typ 80-talet. Gissningsvis kommer vi vara rätt ensamma tältare, i ett hav av husvagnar - på en havsstrand i Skagen.

Kudde

Drog igång ett litet miniprojekt häromdagen. Blev att sy en kudde, av ett monstera-tyg! Kuddar är ungefär det lättaste någonsin att sy, men kan göra en himla skillnad i ett tråkigt rum. Plus att de är lätta att byta ut om man tröttnar eller bara vill ha variation! Den här sydde jag till mamma, så nu har den fått en fin plats bredvid den redan existerande elefantkudden i vardagsrumssoffan.

Måste också passa på att skryta lite om mitt fina syskrin, som är ett loppisfynd. Är lite kär i gamla grejor och mormorsblommor haha!

Och så, den färdiga kudden!

Den ultimata sommarklänningen

Kommer från Indiska och är superfin! Har aldrig varit så mycket för långklänningar, men det har det blivit ändring på. Den känns lite lagom hippie och jag ser verkligen fram emot att kunna använda den under soliga sommarkvällar.

Passade dessutom på att införskaffa ett hårband med blommor på, lagom gulligt och ett jättebra lyft för en outfit som är lite tråkig eller svart!

Livet

Okej, läste en tidning häromdagen och föll pladask för reklamen på ett av uppslagen. Såg helt enkelt ett vykort med en text som beskrev mitt liv fullt ut, så det fanns liksom inget annat att göra för mig än att pallra mig ner till stan och in på lagerhaus. Funderar nu på om dessa mästerliga visdomsord ska få pryda min vägg i en ram, eller om jag ska köra på den lite mer rockiga stilen - fastsatt med nålar direkt på väggen. Hmm.

Och sen kan man ju aldrig köpa bara en grej på stan, i alla fall inte om man går in på TGR. För där hittade jag en fett snygg liten portmonnä för TJUGO KRONOR. Inte för att jag behöver den. Har ungefär femtioelva portmonnäer. Kunde göra ett inlägg av att visa alla nån gång haha, antar att jag får klassa mig som lite av en portmonnäsamlare.

Börja om på nytt...

...är precis vad jag ska göra! Nu har den här bloggen funnit i cirkus ett år, och det är allt dags att det börja hända grejer här. Jag ska vara lite mindre filosofisk, lite mindre djup, lite mindre tänkvärd - och istället lite mer ytlig. Jag och Ellen, som finns på listigt, ska ha bloggsommar. Det betyder att du får läsa om mina töntiga inköp, mina extraordinära läsupplevelser, mina makalösa middagar, mina supercoola prylar, listan kan göras lång.

Bry dig inte om att läsa de inlägg som är äldre än det här. De är mest tradiga. Jag upprepar massor av gånger att jag inte har något att skriva om, och att jag aldrig ska använda detta som en dagboksblogg. Så fel man kan ha ibland. För nu gör jag just det som jag aldrig skulle. Jag tänker dock försöka att skriva saker som inte är alltför värdelösa och tråkiga, min förhoppning är att jag med den här bloggen nu ska kunna sprida lite inspiration. För det vore fett.

Det här med att uppdatera frekvent sket sig, ja

Vill ofta skriva och så, men så är det ju det här med ämne. Det går ganska trögt på den biten och inte ens nu (när det gått typ... massa månader sedan sist?) har jag något värt att säga. Jag känner bara att jag verkligen vill komponera ihop något kul, typ ett reportage. Reportage är jätteroligt att skriva och om jag har som mål att skriva ett då och då kunde det kanske bli en grej? Kan starta en blogg till som får agera reportage-blogg. Shit det blev jag jättetaggad på. Problemet kvarstår att jag fortfarande måsta ha något att skriva om, men ska absolut fundera på saken.

Nu är jag i Slovenien (av alla ställen?!) på praktik. Det är trevligt. Är på jobbet och orkar inte göra något värt just nu så fördriver tiden med att skriva här, där ingen ändå läser. Nu blev det här ett sånt där fånigt dagboksinlägg som jag hatar haha, men whatever, ska lägga av nu och fundera på reportage-idéer.

God jul, antar jag

Så blev det plötsligt dagen före julafton, och allt har gått så snabbt. Jag är 18, men det märks inte. Jag tar studenten till våren, men det märks inte. Jag önskar så mycket till jul - men det märks inte heller.

Kanske önskar jag att det börjar snöa nu, det vore så idylliskt och vacker. Stora, vita tossor som sakta dalar ner och gör hela världen vit, tyst och ny. Snön skulle falla ner under det gula skenet från gatlytorna och alla skulle sova. Jag skulle sitta vaken och se på medan landskapet utnför mitt fönster förändrades, långsam, liksom sakta men säkert. Allt skulle kännas lungt, för världen skulle vara vacker.

Men nu är det inte så.

Allt för ofta önskar jag att jag var född i en annan tid, som om världen var trevligare då. För mycket böcker. För många romatiska skildringar av ett sedan länge utdött sätt att leva, det måste vara så. För det var säkert inte vackrare jular förr. Men det är kul att leka med tanken. Kul att skriva historier om människor som aldrig fanns.

Kort om kvällen

Tror nästan jag börjar få en kreativ kick eller något. Är bara sådär helt uppstressad över prov och diverse deadlines, så nu mitt i allt kommer lugnet före stormen. Borde göra något annat men skiter i det och det känns så otroligt befriande. Synd bara att jag vet, att känslan kommer vara som bortblåst imorgon.

För att inte låta oktober passera obemärkt

Loggade in här, och började förvirrat leta efter knappen för att skriva ett nytt inlägg. Efter att ha irrat runt med blicken ett tag, hittade jag den. Stor, rektangulär, orange (mot vit bakgrund) och helt omöjlig att missa. Dessutom med den tydliga texten "nytt inlägg". Det var onekligen ett tag sedan sist jag skrev. Jag kände att det började bli dags nu, kan ju inte låta oktober passera utan text. Det skulle se för hemskt ut i arkivet.

Problemet är min uppriktiga brist på intressanta saker att berätta. Jag har varken ett aktivt liv eller massa smarta tankar. Klart jag kan tycka till, ha åsikter och disskutera, men allt känns plötsligt så oväsentlig och obetydligt när det kommer till att faktiskt skriva ner. Satt senast idag i tankar om att jobba med skrivande, men hur skulle jag klara det? Jag som inte ens klarar av att skriva ett sketet inlägg med läsbart innehåll.

Ibland känns ord och meningar så magiskt, det kan vara så underbart när man känner att man lyckas med en text. Det var länge sedan jag kände så dock. Det fanns en tid då jag kunde sitta och skriva krönikor på nätterna. Det var kanske ingenting som hände överdrivet ofta, men de där stunderna då och då var fantastiska. Nu händer det aldrig längre. Det var faktiskt väldigt länge sedan jag gjorde någonting kreativt alls, det är som om all lust att prestera, i form av framför allt text och bild, försvunnit.

Nu är dagarna och kvällarna bara ett virrvarr av tankar och måsten och dötid och krav. Och längtan kanske. Längtan efter platser och människor och ett annat liv.

Osagt

Kan skylla långt uppehåll på skola som dragit igång och tankar som tagit upp min tid. Jag hade verkligen en målsättning om att försöka uppdatera lite mer regelbundet. Ja, vi alla ser ju hur det gick. Dock påbörjade jag faktiskt ett inlägg för någon dag sedan, men jag tror det blev ganska dåligt. Vad jag ville konstatera då, var nog att jag kände mig förvirrad. Rimligt?

Ja, det är ganska rimligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad, men det är trots allt inte på grund av förvirring som jag äntligen tar mig för att skriva något.

i kroppen min: Vid vägens slut

Jag känner mig för klumpig för ord, så jag låter mycket vara osagt. För att det är vackrare ibland.

Ett nytt liv

Jag minns inte vad det är för dag. Jag vet inte vad klockan är. Och när jag tänker efter, är jag inte säker på om jag över huvud taget lämnat mitt rum sen jag vaknade. Hela min värld och all min tid, tas upp av det lilla liv som jag så ömt vårdar och sköter om. Det är onekligen påfrestande, och jag funderar på hur många timmars sömn jag kan tänkas få i natt. Förhoppningsvis blir det tillräckligt för att jag ska orka jobba imorgon. Det är lustigt hur någonting så snabbt kan komma att förändra ens liv och hur man plötslig behöver ta sig an helt nya saker för att få vardagen att gå runt.

Det tar helt enkelt på krafterna att köpa ny telefon. Än har den bara uppnått en ringa ålder på ungefär fyra veckor, och det krävs fortfarande en hel del anpassning – både från min och från telefonens sida. Till exempel är det en stor förändring för mig att behöva bära runt på den, då dess storlek skiljer sig avsevärt från min gamla.

Det finns kanske något tragiskt i att se sin telefon som en bebis. Det kanske är jätteilla att känna att man inte vill ha barn eftersom det finns andar saker i livet som täcker det behovet (jag lär låta allt för materialistisk om jag radar upp exempel här). Det kanske är hemskt att se ungar som någonting som allt för ofta är jobbiga och skrikande.

Nej, jag ber om ursäkt. All respekt åt er barn, jag är väl dessutom ett själv antar jag. Folk säger att den här ”jag vill inte har barn”-grejen bara är en fas. Som tids nog går över.

När jag tänker efter lite till, är jag helt säkert på att jag trots allt lämnat mitt rum idag. Jag inser också det bisarra i att låta en telefon vända upp och ner på livet. Och jag får nog lov att erkänna att allt snack om anpassning och omsorg, till viss del är en grav överdrift. Men jag kan ändå, någonstans, känna att jag definitivt vill lägga tid på att sköta om min älskade telefon, och jag kan ändå inte låta bli att tänka: ”Varför skaffa barn när man kan ha telefon istället?”

Om nedstämdhet och meningen med livet

Jag har väldigt lätt för att bli nedstämd och apatisk. Ett mood jag sedan har otroligt svårt att ta mig ut ur. När jag väl befinner mig där, liksom på botten, är jag bra på att trappa upp det och låta alla typer av negativa tankar fylla mig. Ni hör ju vilket korkat beteende det är.

Hur man känner sig beror till större delen på vilken inställning man har. Let’s face it, jag har kass inställning till mycket. Och det borde jag ändra på. Jag tror inte att meningen med livet är gå runt och känna att man aldrig är glad, det är liksom ett ganska så absurt sätt att leva på. Men samtidigt kan de där deppiga känslorna ibland ge intrycket av att vara helt oövervinnerliga. Vad gör man då? Jag brukar lyssna på ledsam musik och deppa sönder tills det går över. Kanske inte det bäst, jag vet inte.

Så händer det att det inte vill ta slut. Det leder till sömnlösa nätter där tankar som ”men vad är meningen med livet då?” ifrågasätter hela min existens. Tänk om jag blott är produkten av någon annans skrivna ord, printade med små, svarta bokstäver på gulnat papper mellan stora, tjocka läderpärmar? Tänk om världen bakom min rygg endast existerar när jag vänder mig om?

Allt för stora frågor gör mig nedstämd, precis som tystnaden ibland gör. Men jag måste ändå erkänna att det är med skräckblandad förtjusning som jag ifrågasätter min egen, och andras, existens. Dock tror jag knappast att jag med hjälp av dessa existentiella frågor finner en lösning på mina apatiska problem. Nej, då måste jag leta i mig själv. Sådär som man gör inom buddismen när man mediterar.

Just nu är jag vilse, jag vet inte riktigt vad jag vill konstatera. Kanske att tillvaron skulle bli lättare, om jag inte tog så hårt på allt och rakt av accepterade att meningen med livet är 42. Det låter så enkelt.

Helvete

Jag fick en sjukt bra idé igår morse. Ett tema på vilket jag skulle skrive en blogg-krönika. Nu kan jag inte alls minnas vad det var. Helvete.

Du långtråkiga sommarlov, vad gör du med mig?

Känner mig tidsmässigt disorienterad. Jag tänker: "Såhär har det ju varit de senaste veckorna" inser sedan att veckorna jag refererar till ligger en månad bort i tiden. Att min hjärna glömt bort de senaste tre-fyra veckorna. Det verkar som jag blir sjukt slö och borta av att inte göra någonting (ingen överraskning, but still). Jag behöver något att göra men det går lite segt på den fronten. Ägnar mig åt att vara nostalgisk istället. Fast det blir jag bara sjukt depp av, eftersom jag börjar sakna nördupplagan av mig själv (fortfarande nörd dock, men det har varit värre).

Jag har funderat lite över den här bloggen, jag vill gärna skriva något trevligt men kommer liksom inte riktigt på något. Jag vill inte skriva om politik och feminism och rasism osv osv eftersom jag behöver en viktighetsfri zon. Dessutom skulle sådana inlägg sluta i ett virrvarr av oförståeliga tankar som störtar ner mot en aggressiv avgrund (mm, där fick jag till det). Jag skulle säkerligen uppröra en jävla massa folk också, dels eftersom alla tycker olika, men också eftersom jag skulle vara så uppfyll av hur sjukt bra min åsikt är, att en textresumé av den skulle bli en upphetsad nedklottring som helt missar poängen.

Jag har också uteslutit alternativet "dagbok" eftersom jag själv känner mig så totalt ointresserad av andras dagboksbloggar (det beror ju självklart på hur man lägger upp det, men ni vet den här "idag har jag ätit jordgubbar"-grejen).

Vad jag kommit fram till? Att det egentligen inte finns något jag kan skriva om. Och det är ju så in i helvete tråkigt. Jag hade någon idé om att publicera krönikor eller likanande, för det tycker jag är rätt så trevligt. Men problemet kvarstår liksom, det är svårt att komma på ämne. Vart hittar man sådan inspiration? Kollar nyheter och skriver om sånt? Det här behöver jag fundera på.

Jag vill gå en kurs i hur man finner inspiration, motivation och kreativitet utan att behöva vänta på en idé i x antal veckor (vilket är fallet för mig). Alternativt gå i någon typ av kreativitetsterapi. Jag har en teori om att det kan finnas tre grupper:

1. De som är sjukt kreativa och duktiga, som utövar diverse estetiska aktiviteter utan att behöva en allt för lång uppladdningstid.
2. De som vill vara väldigt kreativa, och som lyckas ibland, men som inte riktigt kommer till skott och som hela tiden beklagar sig över sin förfärligt långa förberdelsetid.
3. De som helt enkelt inte bryr sig och som varken är eller vill vara kreativa.

Sen lär det ju finnas massor av undergrupper och diverse alternativa människor som vägrar placera sig någonstans (vilket jag har full respekt för, jag ser upp till folk som går sin egen väg och bla bla, ville bara klargöra det). Men i stora drag. Jag utgår också ifrån att jag inte behöver berätta vart jag placerar mig själv.

Åh, ett alldeles för långt inlägg, klockan fem på eftermiddagen. Jag är verkligen tidsmässigt disorienterad.

Kreativ på beställning

Jag citerar mig själv:

"Det finns något romantisk över begreppet konstnär. Det är liksom inhöljt i ett rosa skimmer och när jag står och ser på mig själv, vill jag gärna tänka mig att jag är en flyktig och olycklig konstnärssjäl som offrar lyckan för att uppnå det drömlika stadiet av konstnärskap"

Nu är citatet såklart taget helt ur sitt sammanhang, men jag tycket det är rätt tydligt ändå. Det här är ett ämne jag ganska lätt ramlar in på (du fattar ju, i samma tårtbit som kreativitet och sådär). För det mesta brukar jag sucka över hur tråkig och apatisk jag är, men ibland händer det fan nåt.

Som nu till exempel (helt off topic: Angående 'hända något just nu' så började flippklockan i vardagsrummet just låta något otroligt, tror bestämmt att det 'just nu' blev Juli). Jag känner mig rätt chill faktiskt. Sådär att jag har plockat fram pennor och papper och gjort kaffe. Tidpunkten stämmer också rätt bra för att helheten ska bli sådär konstnärsromatisk.

Jag är för pigg för mitt eget bästa, men min ursäkt är att jag faktiksr måste rita lite nu. Blev ombedd att göra ett kort, nån släkting som fyller 50. Jag brukar ha otroligt svårt att vara kreativ på beställning, men en sak jag kommit fram till, är att när det gäller de här korten är det oftas inget problem. Det händer titt som tätt att jag ritar kort åt folk, de alla liknar varandra mycket och bygger på samma motiv, fast i väldigt många olika utföranden.

Hur som, själva motiven är ointressanta, det är utförandet som är lite kul. Ur det perspektiv att det går så lätt, kan vara så att jag helt enkelt är så van att rita dessa bilder, att det går utan problem. Men det är ändå kul. Det här var alltså en helt random tanke som slog mig. Roligt att det i alla fall finns ett område inom villket jag kan vara kreativ på beställning.

Oj oj, nu har jag glömt vad jag började skriva om i det här inlägget, så jag borde nog sluta.

Regn och så

Varit bortrest i nio dagar. Har, sammanlagt, åkt tåg i mer än 48 timmar. Kom hem för mindre än 24 timmar sedan och har redan disk i fönstret (Förlåt, detta är något jag inte berättat om min själv: Jag är expert på att plocka upp te- och kaffemuggar på mitt rum, och orkar aldrig gå ner med dem igen. Så de hamnar i fönstret).

Jag har alltså varit i Paris, tåg tur och retur. Så otroligt vacker stad, fylld till bredden med gamla katedraler och nybakade croissanter. Jag har faktiskt ingen tanke på att beskriva min resa mer än så, det är inte den typen av dagboksblogg jag vill driva. Eller, jag vill nämna en grej till (den huvudsakliga lärdomen jag dragit av den här resan); kaffe i Frankrike är gott. Cappucino i Frankrike är dock kaffe med diskmedels-mjölkskum, cappucinons motsvarighet heter café créme (fuck stavning där, jag kan alltså inte franska) och är precis lika god som en cappucino.

Nu är jag i alla fall hemma. Det regnar. Men det känns faktiskt som det mysigaste vädret just nu, jag kan med gott samvete sitta inne och dricka te och lyssna på något trevligt akustiskt och njuta av min egna sängs siluett (speciellt då sista natten innan jag kom hem, spenderades på ett aningen bullrigt 7,5 timmar långt sitt-tåg genom Tyskland).

Nu återstår nio veckor av sommarlovet, jag funderar på vad jag ska ägna dem åt. Jobbar visserligen tre av veckorna, men har fortfarande sex att fylla. Det kommer att bli mycket datortid, jag ska försöka uppdatera den här bloggen relativt ofta - fler skruvade nattinlägg! För övrigt så lär nog det här inlägget att bli ett av de få upplaggda före klockan tolv (förtydligande: 00.00). Jag är nästan lite imponerad av mig själv över att jag lyckats skriva det vid den här tiden över huvud taget.

Apropå att ha saker att göra, jag skulle så gärna vilja åka till Bråvalla. Jag insåg förut att festivalen börjar imorgon. Jag har aldrig varit mer sugen på att spontanköpa tågbiljetter och dra iväg någon stans (och det är alltså något jag är sugen på relativt ofta). Varför är jag så dryg när det gäller sånt här? Varför gör jag aldrig alla spontangrejer jag känner för? Åhhh jag vill. Tråkig, det är vad jag är.

Sommarlov och ingenting

Hej allihopa mitt namn är Ebba och jag är sjuk i huvet. Ungefär så känner jag just nu. Inga normala människor deppar sönder när det är skolavslutning. Men tanken på tio äckliga veckor fyllda av ingenting gör mig helt sjukt nere. Jag har egentligen en del att pyssla med, och jag tycker egentligen det är rätt skönt att slippa plugga och skit, men jag orkar inte ingentinget!

Det är lite som i "Den Oändliga Historien" där "Ingentinget" slukar världen vari berättelsen utspelar sig. Ingentinget äter upp allt, och det finns verkligen inget kvar, inget hål. Sjön som plötsligt var borta torkade aldrig ut, den försvann. Där finns Ingenting längre.

Lite långsökt jämförelse kanske, men just i den här stunden, är den rätt bra. För det känns verkligen tomt. Kan nog inte ens förklara för mig själv på vilket sätt jag tycker det är jobbigt, men det är lite så det brukar vara. Så jag skriver nu, och det blir jätteflum, och jag kommer säkert att tycka det är skitkasst imorgon. Men det känns alltid lite bättre efteråt. Och det är trevligt att skriva.

Jag önskar att jag kunde glömma bort allt i tio veckor, så jag kunde packa en ryggsäck med några böcker, pengar och musik och sedan åka lång härifrån. Jag vill glömma bort att jag känner mig tom och ensam. Jag vill på egen hand resa iväg till en storstad. Jag vill sitta på uteserveringar hela kvällarna och kolla på allt folk som går förbi. Jag skulle kunna skriva historier om dem och det kunde bli en hela roman tillslut.

Jag vill glömma allt man kan vara rädd för och jag vill vandra runt i små gränder på en plats jag inte känner till. Det skulle vara så underbart. Jag vill åka till havet och stå och blicka ut över det i timmar, det finns (nästan) inget som är så fridfullt och vackert.

Det finns så mycket jag vill, men för det mesta känns det som om livet hånar mig bakom min rygg och försöker göra allt för att stoppa mig. Det brukar liksom gå åt helvete för det mesta. Tillslut känner jag bara "suck".

Kreativitet och livsdiagram

Hur skriver man ett blogginlägg? Jag har försökt att börja flera gånger, men inte hunnit skriva mer än några rader, innan jag insett att det inte alls håller. Mitt huvudsakliga problem är innehållet, jag har verkligen ingen aning om vad jag vill skriva. Inte heller vet jag vad som är intressant att berätta om eller uppmärksamma.

Nästan varje gång jag behöver skriva, och inte kommer på något ämne, ramlar jag in på kreativitet. Vid det här laget är jag van vid att beskriva mitt egna kreativitetslösa tillstånd som ofta råder och jag är expert på att redogöra för de perfekta förhållandena under vilka jag lyckas åstadkomma något ordentligt. Det handlar om nätter och för mycket kaffe. För det mesta handlar det om lycka också. Jag har svårt att känna mig inspirerad om allt suger, till exempel.

Jag borde verkligen hitta på ett nytt nödämne, allt snack om hur man blir den perfekta och kreativa konstnären, börjar kanske bli lite uttjatat. Fast det är svårt. Jag gillar att låtsas vara sådär spontan och kaffemysig (jag lovar, det är ett ord, i alla fall om man är sjukt nytänkande och så).

Att vara personen som skriver glamourösta texter och målar flödiga bilder, känns mycket bättre än att vara personen som bara sitter med blicken riktad mot diverse social medier på internet. Problemet är bara, att skulle man göra ett cirkeldiagram över mitt liv, skulle tårtbiten för "glamouröst, nattligt konstnärsliv" bli väldigt liten medan biten för "apatiskt datoranvändande" skulle bli pinsamt stor.

Jag funderar på vilka fler tårtbitar som finns i mitt diagram, finns det någon av dem som är lika rolig att prata om som "glamouröst, nattligt konstnärsliv"?  Efter lite tankeverksamhet: en stor bit går åt till skolan. Ytterligare en stor bit går till sömn, och en tredje till att äta. Det kan finnas en bit som rymmer aktiviteter i sociala sammanhang också. Men det är nog allt.

Och nu har jag skrivit ännu en text med tema kreativitet och konstnärskap. Skit också. Jag sa en gång på skämt, att jag skulle skriva boken "Socker, kaffe och fyra timmars sömn". Tanken var nog att den skulle handla just om kreativa kickar och en urkass livsstil (välkommen till mitt liv) och jag funderar, kanske ska skriva den ändå? Göra den till en samling av mina fyrahundrafemtio miljoner texter som handlar om inspiration under fel förhållanden.

Just ja, måste rita det där diagrammet någon dag också.