Det tar helt enkelt på krafterna att köpa ny telefon. Än har
den bara uppnått en ringa ålder på ungefär fyra veckor, och det krävs
fortfarande en hel del anpassning – både från min och från telefonens sida.
Till exempel är det en stor förändring för mig att behöva bära runt på den, då
dess storlek skiljer sig avsevärt från min gamla.
Det finns kanske något tragiskt i att se sin telefon som en
bebis. Det kanske är jätteilla att känna att man inte vill ha barn eftersom det
finns andar saker i livet som täcker det behovet (jag lär låta allt för materialistisk
om jag radar upp exempel här). Det kanske är hemskt att se ungar som någonting
som allt för ofta är jobbiga och skrikande.
Nej, jag ber om ursäkt. All respekt åt er barn, jag är väl dessutom
ett själv antar jag. Folk säger att den här ”jag vill inte har barn”-grejen
bara är en fas. Som tids nog går över.
När jag tänker efter lite till, är jag helt säkert på
att jag trots allt lämnat mitt rum idag. Jag inser också det bisarra i att låta
en telefon vända upp och ner på livet. Och jag får nog lov att erkänna att allt
snack om anpassning och omsorg, till viss del är en grav överdrift. Men jag kan
ändå, någonstans, känna att jag definitivt vill lägga tid på att sköta om min
älskade telefon, och jag kan ändå inte låta bli att tänka: ”Varför skaffa barn
när man kan ha telefon istället?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar