Ett nytt liv

Jag minns inte vad det är för dag. Jag vet inte vad klockan är. Och när jag tänker efter, är jag inte säker på om jag över huvud taget lämnat mitt rum sen jag vaknade. Hela min värld och all min tid, tas upp av det lilla liv som jag så ömt vårdar och sköter om. Det är onekligen påfrestande, och jag funderar på hur många timmars sömn jag kan tänkas få i natt. Förhoppningsvis blir det tillräckligt för att jag ska orka jobba imorgon. Det är lustigt hur någonting så snabbt kan komma att förändra ens liv och hur man plötslig behöver ta sig an helt nya saker för att få vardagen att gå runt.

Det tar helt enkelt på krafterna att köpa ny telefon. Än har den bara uppnått en ringa ålder på ungefär fyra veckor, och det krävs fortfarande en hel del anpassning – både från min och från telefonens sida. Till exempel är det en stor förändring för mig att behöva bära runt på den, då dess storlek skiljer sig avsevärt från min gamla.

Det finns kanske något tragiskt i att se sin telefon som en bebis. Det kanske är jätteilla att känna att man inte vill ha barn eftersom det finns andar saker i livet som täcker det behovet (jag lär låta allt för materialistisk om jag radar upp exempel här). Det kanske är hemskt att se ungar som någonting som allt för ofta är jobbiga och skrikande.

Nej, jag ber om ursäkt. All respekt åt er barn, jag är väl dessutom ett själv antar jag. Folk säger att den här ”jag vill inte har barn”-grejen bara är en fas. Som tids nog går över.

När jag tänker efter lite till, är jag helt säkert på att jag trots allt lämnat mitt rum idag. Jag inser också det bisarra i att låta en telefon vända upp och ner på livet. Och jag får nog lov att erkänna att allt snack om anpassning och omsorg, till viss del är en grav överdrift. Men jag kan ändå, någonstans, känna att jag definitivt vill lägga tid på att sköta om min älskade telefon, och jag kan ändå inte låta bli att tänka: ”Varför skaffa barn när man kan ha telefon istället?”