Om nedstämdhet och meningen med livet

Jag har väldigt lätt för att bli nedstämd och apatisk. Ett mood jag sedan har otroligt svårt att ta mig ut ur. När jag väl befinner mig där, liksom på botten, är jag bra på att trappa upp det och låta alla typer av negativa tankar fylla mig. Ni hör ju vilket korkat beteende det är.

Hur man känner sig beror till större delen på vilken inställning man har. Let’s face it, jag har kass inställning till mycket. Och det borde jag ändra på. Jag tror inte att meningen med livet är gå runt och känna att man aldrig är glad, det är liksom ett ganska så absurt sätt att leva på. Men samtidigt kan de där deppiga känslorna ibland ge intrycket av att vara helt oövervinnerliga. Vad gör man då? Jag brukar lyssna på ledsam musik och deppa sönder tills det går över. Kanske inte det bäst, jag vet inte.

Så händer det att det inte vill ta slut. Det leder till sömnlösa nätter där tankar som ”men vad är meningen med livet då?” ifrågasätter hela min existens. Tänk om jag blott är produkten av någon annans skrivna ord, printade med små, svarta bokstäver på gulnat papper mellan stora, tjocka läderpärmar? Tänk om världen bakom min rygg endast existerar när jag vänder mig om?

Allt för stora frågor gör mig nedstämd, precis som tystnaden ibland gör. Men jag måste ändå erkänna att det är med skräckblandad förtjusning som jag ifrågasätter min egen, och andras, existens. Dock tror jag knappast att jag med hjälp av dessa existentiella frågor finner en lösning på mina apatiska problem. Nej, då måste jag leta i mig själv. Sådär som man gör inom buddismen när man mediterar.

Just nu är jag vilse, jag vet inte riktigt vad jag vill konstatera. Kanske att tillvaron skulle bli lättare, om jag inte tog så hårt på allt och rakt av accepterade att meningen med livet är 42. Det låter så enkelt.

Helvete

Jag fick en sjukt bra idé igår morse. Ett tema på vilket jag skulle skrive en blogg-krönika. Nu kan jag inte alls minnas vad det var. Helvete.

Du långtråkiga sommarlov, vad gör du med mig?

Känner mig tidsmässigt disorienterad. Jag tänker: "Såhär har det ju varit de senaste veckorna" inser sedan att veckorna jag refererar till ligger en månad bort i tiden. Att min hjärna glömt bort de senaste tre-fyra veckorna. Det verkar som jag blir sjukt slö och borta av att inte göra någonting (ingen överraskning, but still). Jag behöver något att göra men det går lite segt på den fronten. Ägnar mig åt att vara nostalgisk istället. Fast det blir jag bara sjukt depp av, eftersom jag börjar sakna nördupplagan av mig själv (fortfarande nörd dock, men det har varit värre).

Jag har funderat lite över den här bloggen, jag vill gärna skriva något trevligt men kommer liksom inte riktigt på något. Jag vill inte skriva om politik och feminism och rasism osv osv eftersom jag behöver en viktighetsfri zon. Dessutom skulle sådana inlägg sluta i ett virrvarr av oförståeliga tankar som störtar ner mot en aggressiv avgrund (mm, där fick jag till det). Jag skulle säkerligen uppröra en jävla massa folk också, dels eftersom alla tycker olika, men också eftersom jag skulle vara så uppfyll av hur sjukt bra min åsikt är, att en textresumé av den skulle bli en upphetsad nedklottring som helt missar poängen.

Jag har också uteslutit alternativet "dagbok" eftersom jag själv känner mig så totalt ointresserad av andras dagboksbloggar (det beror ju självklart på hur man lägger upp det, men ni vet den här "idag har jag ätit jordgubbar"-grejen).

Vad jag kommit fram till? Att det egentligen inte finns något jag kan skriva om. Och det är ju så in i helvete tråkigt. Jag hade någon idé om att publicera krönikor eller likanande, för det tycker jag är rätt så trevligt. Men problemet kvarstår liksom, det är svårt att komma på ämne. Vart hittar man sådan inspiration? Kollar nyheter och skriver om sånt? Det här behöver jag fundera på.

Jag vill gå en kurs i hur man finner inspiration, motivation och kreativitet utan att behöva vänta på en idé i x antal veckor (vilket är fallet för mig). Alternativt gå i någon typ av kreativitetsterapi. Jag har en teori om att det kan finnas tre grupper:

1. De som är sjukt kreativa och duktiga, som utövar diverse estetiska aktiviteter utan att behöva en allt för lång uppladdningstid.
2. De som vill vara väldigt kreativa, och som lyckas ibland, men som inte riktigt kommer till skott och som hela tiden beklagar sig över sin förfärligt långa förberdelsetid.
3. De som helt enkelt inte bryr sig och som varken är eller vill vara kreativa.

Sen lär det ju finnas massor av undergrupper och diverse alternativa människor som vägrar placera sig någonstans (vilket jag har full respekt för, jag ser upp till folk som går sin egen väg och bla bla, ville bara klargöra det). Men i stora drag. Jag utgår också ifrån att jag inte behöver berätta vart jag placerar mig själv.

Åh, ett alldeles för långt inlägg, klockan fem på eftermiddagen. Jag är verkligen tidsmässigt disorienterad.

Kreativ på beställning

Jag citerar mig själv:

"Det finns något romantisk över begreppet konstnär. Det är liksom inhöljt i ett rosa skimmer och när jag står och ser på mig själv, vill jag gärna tänka mig att jag är en flyktig och olycklig konstnärssjäl som offrar lyckan för att uppnå det drömlika stadiet av konstnärskap"

Nu är citatet såklart taget helt ur sitt sammanhang, men jag tycket det är rätt tydligt ändå. Det här är ett ämne jag ganska lätt ramlar in på (du fattar ju, i samma tårtbit som kreativitet och sådär). För det mesta brukar jag sucka över hur tråkig och apatisk jag är, men ibland händer det fan nåt.

Som nu till exempel (helt off topic: Angående 'hända något just nu' så började flippklockan i vardagsrummet just låta något otroligt, tror bestämmt att det 'just nu' blev Juli). Jag känner mig rätt chill faktiskt. Sådär att jag har plockat fram pennor och papper och gjort kaffe. Tidpunkten stämmer också rätt bra för att helheten ska bli sådär konstnärsromatisk.

Jag är för pigg för mitt eget bästa, men min ursäkt är att jag faktiksr måste rita lite nu. Blev ombedd att göra ett kort, nån släkting som fyller 50. Jag brukar ha otroligt svårt att vara kreativ på beställning, men en sak jag kommit fram till, är att när det gäller de här korten är det oftas inget problem. Det händer titt som tätt att jag ritar kort åt folk, de alla liknar varandra mycket och bygger på samma motiv, fast i väldigt många olika utföranden.

Hur som, själva motiven är ointressanta, det är utförandet som är lite kul. Ur det perspektiv att det går så lätt, kan vara så att jag helt enkelt är så van att rita dessa bilder, att det går utan problem. Men det är ändå kul. Det här var alltså en helt random tanke som slog mig. Roligt att det i alla fall finns ett område inom villket jag kan vara kreativ på beställning.

Oj oj, nu har jag glömt vad jag började skriva om i det här inlägget, så jag borde nog sluta.