Om nedstämdhet och meningen med livet

Jag har väldigt lätt för att bli nedstämd och apatisk. Ett mood jag sedan har otroligt svårt att ta mig ut ur. När jag väl befinner mig där, liksom på botten, är jag bra på att trappa upp det och låta alla typer av negativa tankar fylla mig. Ni hör ju vilket korkat beteende det är.

Hur man känner sig beror till större delen på vilken inställning man har. Let’s face it, jag har kass inställning till mycket. Och det borde jag ändra på. Jag tror inte att meningen med livet är gå runt och känna att man aldrig är glad, det är liksom ett ganska så absurt sätt att leva på. Men samtidigt kan de där deppiga känslorna ibland ge intrycket av att vara helt oövervinnerliga. Vad gör man då? Jag brukar lyssna på ledsam musik och deppa sönder tills det går över. Kanske inte det bäst, jag vet inte.

Så händer det att det inte vill ta slut. Det leder till sömnlösa nätter där tankar som ”men vad är meningen med livet då?” ifrågasätter hela min existens. Tänk om jag blott är produkten av någon annans skrivna ord, printade med små, svarta bokstäver på gulnat papper mellan stora, tjocka läderpärmar? Tänk om världen bakom min rygg endast existerar när jag vänder mig om?

Allt för stora frågor gör mig nedstämd, precis som tystnaden ibland gör. Men jag måste ändå erkänna att det är med skräckblandad förtjusning som jag ifrågasätter min egen, och andras, existens. Dock tror jag knappast att jag med hjälp av dessa existentiella frågor finner en lösning på mina apatiska problem. Nej, då måste jag leta i mig själv. Sådär som man gör inom buddismen när man mediterar.

Just nu är jag vilse, jag vet inte riktigt vad jag vill konstatera. Kanske att tillvaron skulle bli lättare, om jag inte tog så hårt på allt och rakt av accepterade att meningen med livet är 42. Det låter så enkelt.