För att inte låta oktober passera obemärkt

Loggade in här, och började förvirrat leta efter knappen för att skriva ett nytt inlägg. Efter att ha irrat runt med blicken ett tag, hittade jag den. Stor, rektangulär, orange (mot vit bakgrund) och helt omöjlig att missa. Dessutom med den tydliga texten "nytt inlägg". Det var onekligen ett tag sedan sist jag skrev. Jag kände att det började bli dags nu, kan ju inte låta oktober passera utan text. Det skulle se för hemskt ut i arkivet.

Problemet är min uppriktiga brist på intressanta saker att berätta. Jag har varken ett aktivt liv eller massa smarta tankar. Klart jag kan tycka till, ha åsikter och disskutera, men allt känns plötsligt så oväsentlig och obetydligt när det kommer till att faktiskt skriva ner. Satt senast idag i tankar om att jobba med skrivande, men hur skulle jag klara det? Jag som inte ens klarar av att skriva ett sketet inlägg med läsbart innehåll.

Ibland känns ord och meningar så magiskt, det kan vara så underbart när man känner att man lyckas med en text. Det var länge sedan jag kände så dock. Det fanns en tid då jag kunde sitta och skriva krönikor på nätterna. Det var kanske ingenting som hände överdrivet ofta, men de där stunderna då och då var fantastiska. Nu händer det aldrig längre. Det var faktiskt väldigt länge sedan jag gjorde någonting kreativt alls, det är som om all lust att prestera, i form av framför allt text och bild, försvunnit.

Nu är dagarna och kvällarna bara ett virrvarr av tankar och måsten och dötid och krav. Och längtan kanske. Längtan efter platser och människor och ett annat liv.

Osagt

Kan skylla långt uppehåll på skola som dragit igång och tankar som tagit upp min tid. Jag hade verkligen en målsättning om att försöka uppdatera lite mer regelbundet. Ja, vi alla ser ju hur det gick. Dock påbörjade jag faktiskt ett inlägg för någon dag sedan, men jag tror det blev ganska dåligt. Vad jag ville konstatera då, var nog att jag kände mig förvirrad. Rimligt?

Ja, det är ganska rimligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad, men det är trots allt inte på grund av förvirring som jag äntligen tar mig för att skriva något.

i kroppen min: Vid vägens slut

Jag känner mig för klumpig för ord, så jag låter mycket vara osagt. För att det är vackrare ibland.

Ett nytt liv

Jag minns inte vad det är för dag. Jag vet inte vad klockan är. Och när jag tänker efter, är jag inte säker på om jag över huvud taget lämnat mitt rum sen jag vaknade. Hela min värld och all min tid, tas upp av det lilla liv som jag så ömt vårdar och sköter om. Det är onekligen påfrestande, och jag funderar på hur många timmars sömn jag kan tänkas få i natt. Förhoppningsvis blir det tillräckligt för att jag ska orka jobba imorgon. Det är lustigt hur någonting så snabbt kan komma att förändra ens liv och hur man plötslig behöver ta sig an helt nya saker för att få vardagen att gå runt.

Det tar helt enkelt på krafterna att köpa ny telefon. Än har den bara uppnått en ringa ålder på ungefär fyra veckor, och det krävs fortfarande en hel del anpassning – både från min och från telefonens sida. Till exempel är det en stor förändring för mig att behöva bära runt på den, då dess storlek skiljer sig avsevärt från min gamla.

Det finns kanske något tragiskt i att se sin telefon som en bebis. Det kanske är jätteilla att känna att man inte vill ha barn eftersom det finns andar saker i livet som täcker det behovet (jag lär låta allt för materialistisk om jag radar upp exempel här). Det kanske är hemskt att se ungar som någonting som allt för ofta är jobbiga och skrikande.

Nej, jag ber om ursäkt. All respekt åt er barn, jag är väl dessutom ett själv antar jag. Folk säger att den här ”jag vill inte har barn”-grejen bara är en fas. Som tids nog går över.

När jag tänker efter lite till, är jag helt säkert på att jag trots allt lämnat mitt rum idag. Jag inser också det bisarra i att låta en telefon vända upp och ner på livet. Och jag får nog lov att erkänna att allt snack om anpassning och omsorg, till viss del är en grav överdrift. Men jag kan ändå, någonstans, känna att jag definitivt vill lägga tid på att sköta om min älskade telefon, och jag kan ändå inte låta bli att tänka: ”Varför skaffa barn när man kan ha telefon istället?”

Om nedstämdhet och meningen med livet

Jag har väldigt lätt för att bli nedstämd och apatisk. Ett mood jag sedan har otroligt svårt att ta mig ut ur. När jag väl befinner mig där, liksom på botten, är jag bra på att trappa upp det och låta alla typer av negativa tankar fylla mig. Ni hör ju vilket korkat beteende det är.

Hur man känner sig beror till större delen på vilken inställning man har. Let’s face it, jag har kass inställning till mycket. Och det borde jag ändra på. Jag tror inte att meningen med livet är gå runt och känna att man aldrig är glad, det är liksom ett ganska så absurt sätt att leva på. Men samtidigt kan de där deppiga känslorna ibland ge intrycket av att vara helt oövervinnerliga. Vad gör man då? Jag brukar lyssna på ledsam musik och deppa sönder tills det går över. Kanske inte det bäst, jag vet inte.

Så händer det att det inte vill ta slut. Det leder till sömnlösa nätter där tankar som ”men vad är meningen med livet då?” ifrågasätter hela min existens. Tänk om jag blott är produkten av någon annans skrivna ord, printade med små, svarta bokstäver på gulnat papper mellan stora, tjocka läderpärmar? Tänk om världen bakom min rygg endast existerar när jag vänder mig om?

Allt för stora frågor gör mig nedstämd, precis som tystnaden ibland gör. Men jag måste ändå erkänna att det är med skräckblandad förtjusning som jag ifrågasätter min egen, och andras, existens. Dock tror jag knappast att jag med hjälp av dessa existentiella frågor finner en lösning på mina apatiska problem. Nej, då måste jag leta i mig själv. Sådär som man gör inom buddismen när man mediterar.

Just nu är jag vilse, jag vet inte riktigt vad jag vill konstatera. Kanske att tillvaron skulle bli lättare, om jag inte tog så hårt på allt och rakt av accepterade att meningen med livet är 42. Det låter så enkelt.

Helvete

Jag fick en sjukt bra idé igår morse. Ett tema på vilket jag skulle skrive en blogg-krönika. Nu kan jag inte alls minnas vad det var. Helvete.

Du långtråkiga sommarlov, vad gör du med mig?

Känner mig tidsmässigt disorienterad. Jag tänker: "Såhär har det ju varit de senaste veckorna" inser sedan att veckorna jag refererar till ligger en månad bort i tiden. Att min hjärna glömt bort de senaste tre-fyra veckorna. Det verkar som jag blir sjukt slö och borta av att inte göra någonting (ingen överraskning, but still). Jag behöver något att göra men det går lite segt på den fronten. Ägnar mig åt att vara nostalgisk istället. Fast det blir jag bara sjukt depp av, eftersom jag börjar sakna nördupplagan av mig själv (fortfarande nörd dock, men det har varit värre).

Jag har funderat lite över den här bloggen, jag vill gärna skriva något trevligt men kommer liksom inte riktigt på något. Jag vill inte skriva om politik och feminism och rasism osv osv eftersom jag behöver en viktighetsfri zon. Dessutom skulle sådana inlägg sluta i ett virrvarr av oförståeliga tankar som störtar ner mot en aggressiv avgrund (mm, där fick jag till det). Jag skulle säkerligen uppröra en jävla massa folk också, dels eftersom alla tycker olika, men också eftersom jag skulle vara så uppfyll av hur sjukt bra min åsikt är, att en textresumé av den skulle bli en upphetsad nedklottring som helt missar poängen.

Jag har också uteslutit alternativet "dagbok" eftersom jag själv känner mig så totalt ointresserad av andras dagboksbloggar (det beror ju självklart på hur man lägger upp det, men ni vet den här "idag har jag ätit jordgubbar"-grejen).

Vad jag kommit fram till? Att det egentligen inte finns något jag kan skriva om. Och det är ju så in i helvete tråkigt. Jag hade någon idé om att publicera krönikor eller likanande, för det tycker jag är rätt så trevligt. Men problemet kvarstår liksom, det är svårt att komma på ämne. Vart hittar man sådan inspiration? Kollar nyheter och skriver om sånt? Det här behöver jag fundera på.

Jag vill gå en kurs i hur man finner inspiration, motivation och kreativitet utan att behöva vänta på en idé i x antal veckor (vilket är fallet för mig). Alternativt gå i någon typ av kreativitetsterapi. Jag har en teori om att det kan finnas tre grupper:

1. De som är sjukt kreativa och duktiga, som utövar diverse estetiska aktiviteter utan att behöva en allt för lång uppladdningstid.
2. De som vill vara väldigt kreativa, och som lyckas ibland, men som inte riktigt kommer till skott och som hela tiden beklagar sig över sin förfärligt långa förberdelsetid.
3. De som helt enkelt inte bryr sig och som varken är eller vill vara kreativa.

Sen lär det ju finnas massor av undergrupper och diverse alternativa människor som vägrar placera sig någonstans (vilket jag har full respekt för, jag ser upp till folk som går sin egen väg och bla bla, ville bara klargöra det). Men i stora drag. Jag utgår också ifrån att jag inte behöver berätta vart jag placerar mig själv.

Åh, ett alldeles för långt inlägg, klockan fem på eftermiddagen. Jag är verkligen tidsmässigt disorienterad.

Kreativ på beställning

Jag citerar mig själv:

"Det finns något romantisk över begreppet konstnär. Det är liksom inhöljt i ett rosa skimmer och när jag står och ser på mig själv, vill jag gärna tänka mig att jag är en flyktig och olycklig konstnärssjäl som offrar lyckan för att uppnå det drömlika stadiet av konstnärskap"

Nu är citatet såklart taget helt ur sitt sammanhang, men jag tycket det är rätt tydligt ändå. Det här är ett ämne jag ganska lätt ramlar in på (du fattar ju, i samma tårtbit som kreativitet och sådär). För det mesta brukar jag sucka över hur tråkig och apatisk jag är, men ibland händer det fan nåt.

Som nu till exempel (helt off topic: Angående 'hända något just nu' så började flippklockan i vardagsrummet just låta något otroligt, tror bestämmt att det 'just nu' blev Juli). Jag känner mig rätt chill faktiskt. Sådär att jag har plockat fram pennor och papper och gjort kaffe. Tidpunkten stämmer också rätt bra för att helheten ska bli sådär konstnärsromatisk.

Jag är för pigg för mitt eget bästa, men min ursäkt är att jag faktiksr måste rita lite nu. Blev ombedd att göra ett kort, nån släkting som fyller 50. Jag brukar ha otroligt svårt att vara kreativ på beställning, men en sak jag kommit fram till, är att när det gäller de här korten är det oftas inget problem. Det händer titt som tätt att jag ritar kort åt folk, de alla liknar varandra mycket och bygger på samma motiv, fast i väldigt många olika utföranden.

Hur som, själva motiven är ointressanta, det är utförandet som är lite kul. Ur det perspektiv att det går så lätt, kan vara så att jag helt enkelt är så van att rita dessa bilder, att det går utan problem. Men det är ändå kul. Det här var alltså en helt random tanke som slog mig. Roligt att det i alla fall finns ett område inom villket jag kan vara kreativ på beställning.

Oj oj, nu har jag glömt vad jag började skriva om i det här inlägget, så jag borde nog sluta.