God jul, antar jag

Så blev det plötsligt dagen före julafton, och allt har gått så snabbt. Jag är 18, men det märks inte. Jag tar studenten till våren, men det märks inte. Jag önskar så mycket till jul - men det märks inte heller.

Kanske önskar jag att det börjar snöa nu, det vore så idylliskt och vacker. Stora, vita tossor som sakta dalar ner och gör hela världen vit, tyst och ny. Snön skulle falla ner under det gula skenet från gatlytorna och alla skulle sova. Jag skulle sitta vaken och se på medan landskapet utnför mitt fönster förändrades, långsam, liksom sakta men säkert. Allt skulle kännas lungt, för världen skulle vara vacker.

Men nu är det inte så.

Allt för ofta önskar jag att jag var född i en annan tid, som om världen var trevligare då. För mycket böcker. För många romatiska skildringar av ett sedan länge utdött sätt att leva, det måste vara så. För det var säkert inte vackrare jular förr. Men det är kul att leka med tanken. Kul att skriva historier om människor som aldrig fanns.

Kort om kvällen

Tror nästan jag börjar få en kreativ kick eller något. Är bara sådär helt uppstressad över prov och diverse deadlines, så nu mitt i allt kommer lugnet före stormen. Borde göra något annat men skiter i det och det känns så otroligt befriande. Synd bara att jag vet, att känslan kommer vara som bortblåst imorgon.

För att inte låta oktober passera obemärkt

Loggade in här, och började förvirrat leta efter knappen för att skriva ett nytt inlägg. Efter att ha irrat runt med blicken ett tag, hittade jag den. Stor, rektangulär, orange (mot vit bakgrund) och helt omöjlig att missa. Dessutom med den tydliga texten "nytt inlägg". Det var onekligen ett tag sedan sist jag skrev. Jag kände att det började bli dags nu, kan ju inte låta oktober passera utan text. Det skulle se för hemskt ut i arkivet.

Problemet är min uppriktiga brist på intressanta saker att berätta. Jag har varken ett aktivt liv eller massa smarta tankar. Klart jag kan tycka till, ha åsikter och disskutera, men allt känns plötsligt så oväsentlig och obetydligt när det kommer till att faktiskt skriva ner. Satt senast idag i tankar om att jobba med skrivande, men hur skulle jag klara det? Jag som inte ens klarar av att skriva ett sketet inlägg med läsbart innehåll.

Ibland känns ord och meningar så magiskt, det kan vara så underbart när man känner att man lyckas med en text. Det var länge sedan jag kände så dock. Det fanns en tid då jag kunde sitta och skriva krönikor på nätterna. Det var kanske ingenting som hände överdrivet ofta, men de där stunderna då och då var fantastiska. Nu händer det aldrig längre. Det var faktiskt väldigt länge sedan jag gjorde någonting kreativt alls, det är som om all lust att prestera, i form av framför allt text och bild, försvunnit.

Nu är dagarna och kvällarna bara ett virrvarr av tankar och måsten och dötid och krav. Och längtan kanske. Längtan efter platser och människor och ett annat liv.

Osagt

Kan skylla långt uppehåll på skola som dragit igång och tankar som tagit upp min tid. Jag hade verkligen en målsättning om att försöka uppdatera lite mer regelbundet. Ja, vi alla ser ju hur det gick. Dock påbörjade jag faktiskt ett inlägg för någon dag sedan, men jag tror det blev ganska dåligt. Vad jag ville konstatera då, var nog att jag kände mig förvirrad. Rimligt?

Ja, det är ganska rimligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad, men det är trots allt inte på grund av förvirring som jag äntligen tar mig för att skriva något.

i kroppen min: Vid vägens slut

Jag känner mig för klumpig för ord, så jag låter mycket vara osagt. För att det är vackrare ibland.

Ett nytt liv

Jag minns inte vad det är för dag. Jag vet inte vad klockan är. Och när jag tänker efter, är jag inte säker på om jag över huvud taget lämnat mitt rum sen jag vaknade. Hela min värld och all min tid, tas upp av det lilla liv som jag så ömt vårdar och sköter om. Det är onekligen påfrestande, och jag funderar på hur många timmars sömn jag kan tänkas få i natt. Förhoppningsvis blir det tillräckligt för att jag ska orka jobba imorgon. Det är lustigt hur någonting så snabbt kan komma att förändra ens liv och hur man plötslig behöver ta sig an helt nya saker för att få vardagen att gå runt.

Det tar helt enkelt på krafterna att köpa ny telefon. Än har den bara uppnått en ringa ålder på ungefär fyra veckor, och det krävs fortfarande en hel del anpassning – både från min och från telefonens sida. Till exempel är det en stor förändring för mig att behöva bära runt på den, då dess storlek skiljer sig avsevärt från min gamla.

Det finns kanske något tragiskt i att se sin telefon som en bebis. Det kanske är jätteilla att känna att man inte vill ha barn eftersom det finns andar saker i livet som täcker det behovet (jag lär låta allt för materialistisk om jag radar upp exempel här). Det kanske är hemskt att se ungar som någonting som allt för ofta är jobbiga och skrikande.

Nej, jag ber om ursäkt. All respekt åt er barn, jag är väl dessutom ett själv antar jag. Folk säger att den här ”jag vill inte har barn”-grejen bara är en fas. Som tids nog går över.

När jag tänker efter lite till, är jag helt säkert på att jag trots allt lämnat mitt rum idag. Jag inser också det bisarra i att låta en telefon vända upp och ner på livet. Och jag får nog lov att erkänna att allt snack om anpassning och omsorg, till viss del är en grav överdrift. Men jag kan ändå, någonstans, känna att jag definitivt vill lägga tid på att sköta om min älskade telefon, och jag kan ändå inte låta bli att tänka: ”Varför skaffa barn när man kan ha telefon istället?”

Om nedstämdhet och meningen med livet

Jag har väldigt lätt för att bli nedstämd och apatisk. Ett mood jag sedan har otroligt svårt att ta mig ut ur. När jag väl befinner mig där, liksom på botten, är jag bra på att trappa upp det och låta alla typer av negativa tankar fylla mig. Ni hör ju vilket korkat beteende det är.

Hur man känner sig beror till större delen på vilken inställning man har. Let’s face it, jag har kass inställning till mycket. Och det borde jag ändra på. Jag tror inte att meningen med livet är gå runt och känna att man aldrig är glad, det är liksom ett ganska så absurt sätt att leva på. Men samtidigt kan de där deppiga känslorna ibland ge intrycket av att vara helt oövervinnerliga. Vad gör man då? Jag brukar lyssna på ledsam musik och deppa sönder tills det går över. Kanske inte det bäst, jag vet inte.

Så händer det att det inte vill ta slut. Det leder till sömnlösa nätter där tankar som ”men vad är meningen med livet då?” ifrågasätter hela min existens. Tänk om jag blott är produkten av någon annans skrivna ord, printade med små, svarta bokstäver på gulnat papper mellan stora, tjocka läderpärmar? Tänk om världen bakom min rygg endast existerar när jag vänder mig om?

Allt för stora frågor gör mig nedstämd, precis som tystnaden ibland gör. Men jag måste ändå erkänna att det är med skräckblandad förtjusning som jag ifrågasätter min egen, och andras, existens. Dock tror jag knappast att jag med hjälp av dessa existentiella frågor finner en lösning på mina apatiska problem. Nej, då måste jag leta i mig själv. Sådär som man gör inom buddismen när man mediterar.

Just nu är jag vilse, jag vet inte riktigt vad jag vill konstatera. Kanske att tillvaron skulle bli lättare, om jag inte tog så hårt på allt och rakt av accepterade att meningen med livet är 42. Det låter så enkelt.

Helvete

Jag fick en sjukt bra idé igår morse. Ett tema på vilket jag skulle skrive en blogg-krönika. Nu kan jag inte alls minnas vad det var. Helvete.