Livet

Okej, läste en tidning häromdagen och föll pladask för reklamen på ett av uppslagen. Såg helt enkelt ett vykort med en text som beskrev mitt liv fullt ut, så det fanns liksom inget annat att göra för mig än att pallra mig ner till stan och in på lagerhaus. Funderar nu på om dessa mästerliga visdomsord ska få pryda min vägg i en ram, eller om jag ska köra på den lite mer rockiga stilen - fastsatt med nålar direkt på väggen. Hmm.

Och sen kan man ju aldrig köpa bara en grej på stan, i alla fall inte om man går in på TGR. För där hittade jag en fett snygg liten portmonnä för TJUGO KRONOR. Inte för att jag behöver den. Har ungefär femtioelva portmonnäer. Kunde göra ett inlägg av att visa alla nån gång haha, antar att jag får klassa mig som lite av en portmonnäsamlare.

Börja om på nytt...

...är precis vad jag ska göra! Nu har den här bloggen funnit i cirkus ett år, och det är allt dags att det börja hända grejer här. Jag ska vara lite mindre filosofisk, lite mindre djup, lite mindre tänkvärd - och istället lite mer ytlig. Jag och Ellen, som finns på listigt, ska ha bloggsommar. Det betyder att du får läsa om mina töntiga inköp, mina extraordinära läsupplevelser, mina makalösa middagar, mina supercoola prylar, listan kan göras lång.

Bry dig inte om att läsa de inlägg som är äldre än det här. De är mest tradiga. Jag upprepar massor av gånger att jag inte har något att skriva om, och att jag aldrig ska använda detta som en dagboksblogg. Så fel man kan ha ibland. För nu gör jag just det som jag aldrig skulle. Jag tänker dock försöka att skriva saker som inte är alltför värdelösa och tråkiga, min förhoppning är att jag med den här bloggen nu ska kunna sprida lite inspiration. För det vore fett.

Det här med att uppdatera frekvent sket sig, ja

Vill ofta skriva och så, men så är det ju det här med ämne. Det går ganska trögt på den biten och inte ens nu (när det gått typ... massa månader sedan sist?) har jag något värt att säga. Jag känner bara att jag verkligen vill komponera ihop något kul, typ ett reportage. Reportage är jätteroligt att skriva och om jag har som mål att skriva ett då och då kunde det kanske bli en grej? Kan starta en blogg till som får agera reportage-blogg. Shit det blev jag jättetaggad på. Problemet kvarstår att jag fortfarande måsta ha något att skriva om, men ska absolut fundera på saken.

Nu är jag i Slovenien (av alla ställen?!) på praktik. Det är trevligt. Är på jobbet och orkar inte göra något värt just nu så fördriver tiden med att skriva här, där ingen ändå läser. Nu blev det här ett sånt där fånigt dagboksinlägg som jag hatar haha, men whatever, ska lägga av nu och fundera på reportage-idéer.

God jul, antar jag

Så blev det plötsligt dagen före julafton, och allt har gått så snabbt. Jag är 18, men det märks inte. Jag tar studenten till våren, men det märks inte. Jag önskar så mycket till jul - men det märks inte heller.

Kanske önskar jag att det börjar snöa nu, det vore så idylliskt och vacker. Stora, vita tossor som sakta dalar ner och gör hela världen vit, tyst och ny. Snön skulle falla ner under det gula skenet från gatlytorna och alla skulle sova. Jag skulle sitta vaken och se på medan landskapet utnför mitt fönster förändrades, långsam, liksom sakta men säkert. Allt skulle kännas lungt, för världen skulle vara vacker.

Men nu är det inte så.

Allt för ofta önskar jag att jag var född i en annan tid, som om världen var trevligare då. För mycket böcker. För många romatiska skildringar av ett sedan länge utdött sätt att leva, det måste vara så. För det var säkert inte vackrare jular förr. Men det är kul att leka med tanken. Kul att skriva historier om människor som aldrig fanns.

Kort om kvällen

Tror nästan jag börjar få en kreativ kick eller något. Är bara sådär helt uppstressad över prov och diverse deadlines, så nu mitt i allt kommer lugnet före stormen. Borde göra något annat men skiter i det och det känns så otroligt befriande. Synd bara att jag vet, att känslan kommer vara som bortblåst imorgon.

För att inte låta oktober passera obemärkt

Loggade in här, och började förvirrat leta efter knappen för att skriva ett nytt inlägg. Efter att ha irrat runt med blicken ett tag, hittade jag den. Stor, rektangulär, orange (mot vit bakgrund) och helt omöjlig att missa. Dessutom med den tydliga texten "nytt inlägg". Det var onekligen ett tag sedan sist jag skrev. Jag kände att det började bli dags nu, kan ju inte låta oktober passera utan text. Det skulle se för hemskt ut i arkivet.

Problemet är min uppriktiga brist på intressanta saker att berätta. Jag har varken ett aktivt liv eller massa smarta tankar. Klart jag kan tycka till, ha åsikter och disskutera, men allt känns plötsligt så oväsentlig och obetydligt när det kommer till att faktiskt skriva ner. Satt senast idag i tankar om att jobba med skrivande, men hur skulle jag klara det? Jag som inte ens klarar av att skriva ett sketet inlägg med läsbart innehåll.

Ibland känns ord och meningar så magiskt, det kan vara så underbart när man känner att man lyckas med en text. Det var länge sedan jag kände så dock. Det fanns en tid då jag kunde sitta och skriva krönikor på nätterna. Det var kanske ingenting som hände överdrivet ofta, men de där stunderna då och då var fantastiska. Nu händer det aldrig längre. Det var faktiskt väldigt länge sedan jag gjorde någonting kreativt alls, det är som om all lust att prestera, i form av framför allt text och bild, försvunnit.

Nu är dagarna och kvällarna bara ett virrvarr av tankar och måsten och dötid och krav. Och längtan kanske. Längtan efter platser och människor och ett annat liv.

Osagt

Kan skylla långt uppehåll på skola som dragit igång och tankar som tagit upp min tid. Jag hade verkligen en målsättning om att försöka uppdatera lite mer regelbundet. Ja, vi alla ser ju hur det gick. Dock påbörjade jag faktiskt ett inlägg för någon dag sedan, men jag tror det blev ganska dåligt. Vad jag ville konstatera då, var nog att jag kände mig förvirrad. Rimligt?

Ja, det är ganska rimligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad, men det är trots allt inte på grund av förvirring som jag äntligen tar mig för att skriva något.

i kroppen min: Vid vägens slut

Jag känner mig för klumpig för ord, så jag låter mycket vara osagt. För att det är vackrare ibland.